Topp-paralympiern om varför digital tillgänglighet är livsavgörande

Du förlorade stora delar av din syn i dina tidiga tonår. Kan du berätta lite om den första tiden?

– Jag fick diagnosen glaukom, eller grön starr som det heter på enkel svenska, när jag var 13 år, och det var som att få en dom att min syn skulle försvinna. Jag fick veta av läkarna att jag skulle komma att bli blind eftersom jag fick en väldigt aggressiv form av grön starr som tog mycket syn väldigt snabbt för mig. På två år förlorade jag 80 procent av synen och efter det gradvis mer och mer. Nu ser jag egentligen bara skillnad på ljus och mörker, säger Fatmir Seremeti, före detta paralympier och föreläsare.

Hur var den första tiden?

– Den var jättehemsk. Jag brukar beskriva det som att det inte var rädsla utan skräck som högg tag i mig. Det är så många tankar, funderingar och existentiella frågor, såsom: ”Vad gör jag ens här? Behöver jag ens finnas till?”. Jag hamnade i en djup depression med ångest och panikattacker, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var så rädd att förlora min självständighet och mitt oberoende; jag var så rädd att inte kunna utbilda mig, att inte kunna försörja mig och att inte kunna ta hand om mig själv som blind. Jag fick inte stopp på dessa tankar.

Du spelade mycket fotboll som pojke, och när inte det gick längre övergick du till att spela goalball. Hur hittade du till den sporten och vad innebar det sammanhanget för dig?

– Som ung grabb spelade jag mycket fotboll och det var min värld, min identitet, och det var min stora passion tills synskadan kom tog detta ifrån mig. Men jag hade en person som jag brukar kalla för min ängel, Laila, som arbetade på det som idag heter Specialpedagogiska skolmyndigheten och som hade som uppgift att hjälpa mina lärare i skolan. Hon var den som introducerade mig till goalball, som är en bollsport för personer med synnedsättning, och det var där jag träffade andra, barn som vuxna, i samma situation som mig, som kunde hjälpa till att visa mig vägen. Det tände ett hopp inom mig om att det visst gick att utbilda sig, att hitta kärlek och familj, att arbeta och försörja sig själv och vara självständig. Det räddade mig.

Du gjorde din sista tävling nyligen. Hur var karriären från första till sista tävling?

– Jag har haft en jättelång och framgångsrik karriär, och jag är otroligt stolt och glad, och känner mig priviligierad att ha kunnat vara med i 25 års tid på toppnivå. Jag har fått uppleva flera EM, VM, och tre Paralympiska spel, och har bland annat ett VM-guld, och ett brons från Paralympiska spelen i Peking 2008. Det är en fantastisk karriär som jag har jättemånga att tacka för. Jag är superglad över allt jag har fått uppleva världen runt och för att ha haft möjligheten att representera blågult i så många sammanhang.

Vi byter ämne till digital tillgänglighet. Du är född 1983 – hur var det ställt med den digitala tillgängligheten den första tiden när du förlorade synen?

– Jag är född 1983 men redan 1984 kunde blinda ta del av datorvärlden med hjälp av talsyntes, eller text-to-speech, men för att använda tekniken då krävdes det att man hade en ganska stor förkunskap om datorer. Sedan dess har tekniken utvecklats massvis. När jag blev synskadat runt 1996 började vi få tillgång till mer avancerade datorhjälpmedel för blinda och synskadade, men särskilda program och licenser krävdes. Och sedan i början på 2000-talet kom även mobiltelefoner med talsyntes som gav mig möjlighet att kunna ta del av digitalt innehåll i en mobiltelefon. Men denna lösning var också väldigt begränsad, och skulle jag tappa min telefon, blev jag av med mitt kommunikationshjälpmedel tills jag fick en ny med alla de program som krävdes.

– Men 2007 kom det som jag brukar kalla för en revolution i hjälpmedelsbranchen: Apple Voiceover, som var inbyggd i alla Apples enheter, oavsett om det var en dator eller en mobiltelefon. Då hade man tillgång till en skärmläsare out-of-the-box. Det gjorde att man slapp bryderiet runt licenser, och om jag tappade min telefon kunde jag låna min brors eller någon annans telefon.

Hur viktigt har denna tillgänglighet varit för dig?

– ’Viktigt’ är ett för enkelt ord i sammanhanget. Jag skulle vilja beskriva det som avgörande. För mig och för alla blinda och synskadade jag känner har tekniken varit avgörande för vår möjlighet att kunna vara självständiga och oberoende i det samhället vi lever i. Tillgången till exempelvis skärmläsare eller möjligheten att koppla en punktskriftdisplay till en mobiltelefon eller dator, har varit avgörande för vår existens i den alltmer digitaliserade värld som vi lever i. Har du inte tillgång digital information och kommunikation är du ju körd.

Och du är ju dessutom väldigt aktiv på sociala medier så då måste ju detta bli än viktigare?

– Ja, jag föreläser runtom i Sverige, Europa och världen, och alltifrån resebokningar till mejl sköter jag i min dator eller mobiltelefon, precis som alla andra. Och som du säger driver jag också stora sociala medie-konton, och försöker där utbilda människor och allmänheten om hur det är att leva med en synnedsättning, men också visa på möjligheterna som finns med just digitala lösningar såsom skärmläsare som gör det möjligt för mig att driva mina egna sociala medie-konton. Jag kan exempelvis ta en bild och få en beskrivning av vad den innehåller och posta den själv, helt utan hjälp från någon annan. Det är några av de möjligheter som finns idag.

Vad har du för medskick till It-Sverige gällande digital tillgänglighet? Vad borde göras?

– Med tanke på hur långt tekniken har kommit och de möjligheter som finns tycker jag verkligen att man ska ställa sig frågan: ”Kan denna tjänst eller produkt vara tillgänglig för alla? Det finns ju så många digitala hjälpmedel idag som passar alla och går att använda i skolan och på arbetsplatsen. Ungefär 15 till 20 procent av vår befolkning har någon form av funktionsnedsättning och därmed någon form av speciella behov, vilket dessa hjälpmedel kan stötta i. Det gäller därför att man är medveten om detta inför sina upphandlingar eller inköp av kommunikationstjänster, datorer eller mobiltelefoner. Så att man köper in något som faktiskt fungerar för alla, säger Fatmir Seremeti.