Stockholms handelskammare: Så kan näringslivet stärka Sveriges resiliens

Under Dagens Industris event Resiliens och Infrastruktur pratade Carl Bergkvist, näringspolitisk chef på Stockholms handelskammare, om hur det svenska näringslivet står rustat mot cyberattacker och fysiska angrepp. Han menar att många av handelskammarens medlemmar upplever en annorlunda hotbild än tidigare.  

– Oavsett storlek på företag finns det ett före och ett efter februari 2022, när Ryssland invaderade Ukraina. Sedan är hotbilden olika från bransch till bransch. Telekom-sektorn är utsatt just nu, med exempelvis intrångsförsök vid master. Även angrepp mot vattenförsörjning ökar.  

Carl Bergkvist är också noga med att poängtera att näringslivet spelar en central – inte perifer – roll i civilförsvaret.  

– Ibland låter det som att näringslivet hjälper till lite på ett hörn, men i många civilberedskapssektorer är näringslivet själva infrastrukturen. Här är inte alltid kravbilden från det offentliga i synk med näringslivet kring vad man vill bygga för resiliens.  

Oklar finansiering 

Han menar att det finns vissa frågetecken kring vem som ska finansiera den ökade robustheten som omvärldsläget kräver.  

– Ett företags primära affärsidé är att göra vinst, inte bygga robusta resilienta system som klarar krig. Ponera att du driver ett elnätsföretag. Detta kan ställa helt andra krav på infrastruktur för att skydda mot fysiska angrepp. Samtidigt har man en prissättningsmodell som gör att man kanske inte kan lägga kostnaden på kunden. Inte heller staten går in och täcker kostnaden.  

Utmaningar finns i att staten inte talar med en röst och ett budskap, vilket går ut över näringslivet som vill bidra men inte riktigt vet hur. För att komma tillrätta med problematiken vill Carl Bergkvist se en ökad samverkan kring resiliens mellan de två parterna.

– Digital infrastruktur är i dag en del av samhällets försörjningsberedskap. Om betalningar, transporter, energi, vård, kommunikation eller centrala affärssystem slås ut blir konsekvenserna snabbt mycket större än för det enskilda företaget. Det här är också en viktig lärdom från regeringens arbete med försörjningsberedskap. Många av de funktioner som måste fungera i kris och ytterst krig ägs, drivs eller möjliggörs av privata aktörer. Då kan staten inte bygga beredskap vid sidan av näringslivet. Den måste byggas tillsammans med näringslivet.

Vill se mer informationsdelning och gemensamma övningar

På Carl Bergkvists önskelista till staten finns ett antal saker, bland annat tydliga kontaktvägar för företag så att de vet vilka de ska prata med och hur. Han önskar också en ökad informationsdelning om till exempel hotbilder, incidenter och sårbarheter. Därutöver vill han också se en tydligare finansiering, gemensamma övningar och en mer praktisk dialog om vilka digitala beroenden som faktiskt är samhällskritiska. 

– Det behöver bli klarare vem som bär kostnader för att bygga robusthet – alla privata aktörer har inte utrymme att ta stora investeringar. Och med gemensamma övningar kan vi få en synk mellan det offentliga och näringslivet – många aktörer som jag pratat med har inte haft någon större interaktion med staten, fastän de skulle vilja ha det.

– Företag behöver veta vad staten förväntar sig av dem i ett skarpt läge, och staten behöver förstå vilka förutsättningar företagen arbetar under.

Civilsamhällets potential hämmas  

I Ukraina har civilsamhället bidragit med utveckling av drönare, privata nätverk med mera. Där verkar det finnas en hög kreativitet och försvarsvilja bland både privatpersoner och små och mellanstora företag. På frågan om den potentialen finns i Sverige säger Carl Bergkvist ja, men att den bitvis kan vara lite hämmad.  

– Tillstånd och regler ställer ofta till det, hör jag från våra medlemmar. Om vi till exempel skulle vilja bygga en drönarfabrik skulle vi behöva miljötillstånd med lång handläggningstid. Sedan kanske Länsstyrelsen tycker något annat i ärendet än en myndighet, och då överklagar de varandras beslut. Ukrainas framgångsfaktor är att man lyckats ställa om snabbt, medan vi har ett system som inte är riggat för ett sådant tempo. 

Ett av Sveriges problem är att vi ofta vill vara bäst i klassen, menar Carl Bergkvist. 

– Andra länder kan ge tillstånd eller stifta lagar mycket snabbare än oss. Vi behöver andra snabbspår i hela offentliga apparaten, för att möjliggöra för näringslivet att komma till sin rätt. Här är vår krisinsikt lite låg. Det bästa är det godas fiende – i vårt lagstiftningsarbete skulle vi behöva tänka “Det här är good enough” lite oftare.