KTH-forskare om minneskrisen: "Hög tid att EU och Sverige nyktrar till"

Priserna på olika sorters minnen har ökat kraftigt de senaste månaderna, vilket också inneburit ökade priser på mobiler och datorer. En anledning till detta är att minnestillverkare har fokuserat hårt på att leverera HBM-minnen (High Bandwidth Memory) till så kallade hyperscalers som rustar upp sin AI-infrastruktur, såsom datacenter.

Därmed har minnen ämnade för datorer och mobiler, såsom RAM- och NAND-minnen, nedprioriterats, vilket har lett till en brist på marknaden. Situationen har till och med fått ett (ök)namn: RAM-ageddon.

– Att tillverkarna fokuserat på HBM-minnen beror till stor del på att de har mycket högre kostnadsmarginaler på dessa, jämfört med de minnen som krävs för vanliga konsumentprodukter, som exempelvis datorer. Det blir lite som att sälja en Rolls Royce jämfört med en liten folkvagn – det är klart att man tjänar mer på att sälja den förstnämnda. Dessutom rör det sig om stora, mäktiga bolag som bygger datacenter som minnestillverkarna gärna vill hålla sig på god fot med, säger Mikael Östling, professor i det fasta tillståndets elektronik vid KTH.

Hormuzsundets påverkan på halvledartillverkning

Men storbolagens nya datacenter är inte den enda anledningen till bristen på olika teknikkomponenter. Sedan en dryg månad tillbaka påverkar kriget mellan Iran, USA och Israel, och som följd det stängda Hormuzsundet, inte bara de omskrivna oljetransporterna, utan även annan transport som rör halvledartillverkning – bland annat helium och brom.

– Helium används för att kyla kiselskivor i vissa tillverkningsprocesser. Eftersom tillverkningen sker i väldigt höga temperaturer krävs snabb och effektiv kylning. Qatar producerar 30 procent av världens helium och Sydkorea – där majoriteten av tillverkningen av minneshalvledare sker – importerar 90 procent av sitt helium från Mellanöstern.

– Även brom är vitalt och används för etsning av halvledarkretsar. Sydkorea importerar 98 procent av sin brom från Israel. Här ser vi en stegring i pris på både brom och helium, på grund av problematiken i Hormuzsundet. Så produktionen blir dyrare även för minnestillverkarna.

Vad tror du att minnesbristen kan innebära för konsumenter och företag det kommande året?

– Man kan nog konstatera att priserna på mobiler och datorer kommer vara högre under de kommande tolv månaderna. Hur mycket dyrare vet jag inte, men vissa prediktioner tyder på att priset på laptops kan öka med 10 till 20 procent, samtidigt som priset på smartphones kan öka med 1 000 till 1 500 kronor. 

– Bland annat TSMC och Intel samt vissa företag som gör halvledarminnen bygger ut ny produktionskapacitet för fullt, så potentiellt kan minnesefterfrågan tillfredsställas under 2027. Då kan priserna sänkas igen.

"EU är saktfärdiga" 

Mikael Östling tycker också att minnessituationen ringar in ett annat, potentiellt större problem: EU:s saktfärdighet runt frågan om halvledare och den alltjämt växande efterfrågan på dessa. I tider av geopolitisk oro, och en ständigt växande diskussion kring digital suveränitet, välkomnar han EU:s halvledarsatsning Chips Act som trädde i kraft hösten 2023, men menar att fler satsningar krävs.

– I Chips Act är målet att ta tillbaka 20 procent av världens halvledarproduktion, och man satsar 43 miljarder euro av både skattepengar och företagsinsatser för att lyckas. Detta är en bra start men kommer inte att räcka långt. För att nå 20 procent av den totala marknaden är min bedömning att det krävs investeringar på runt 500 miljarder euro.

– Det är bra att EU nyktrat till lite grann och inser att vi behöver ha en egen kapacitet för att kunna vara självständiga. Europa kommer dock aldrig klara sig på helt egen kapacitet, tyvärr.

Sverige sämst i Europa

Och Sverige sticker inte ut positivt på området utan är snarare sämst i Europa, menar Mikael Östling. Han exemplifierar med att Sverige endast deltar i en av sex pilotlinor i EU Chips Joint Undertaking, vilket är EU:s gemensamma organ för att finansiera och samordna halvledarforskning inom Chips Act.

– Finland är med i alla sex pilotlinor, plus sex linor om kvantteknik. Sverige ligger sist i Europa när det kommer till att prioritera vikten av halvledarutveckling. Det sker dock viss rörelse på området som kanske kan resultera i att Sverige tar några vettiga steg framåt.

Vad tror du att Sveriges ointresse eller saktfärdighet kring halvledare kan bero på?

– Det är svårt att säga, men en anledning kan vara att vi har så många små finansieringsorgan, som exempelvis Vinnova, SSF, VR och Formas. Det blir spretigt och småsummor läggs på massa olika saker. I exempelvis Finland har de i huvudsak ett finansieringsorgan, Business Finland, som har valt att satsa på halvledare. Den finska industrin har också en tydligare syn kring behovet av halvledare och digital suveränitet.

Sverige är också mer försiktiga än många andra länder när det gäller att ge statligt stöd till olika projekt, menar han.

– När Intel planerade en chipfabrik i Tyskland häromåret kom den tyska staten och bolaget överens om ett stödpaket på cirka 10 miljarder euro. Sedan lades projektet på is ändå på grund av ekonomiska utmaningar för Intel. Men skulle ett liknande projekt initierats i Sverige hade det förmodligen tagit tio år för bolaget att få markanvisning och statligt stöd. Så vi är både byråkratiskt sega och sena på bollen, och ska man tjäna pengar måste man vara tidiga på bollen.

Du nämnde tidigare att Europa aldrig kommer kunna bli självständigt gällande produktion av halvledare, men finns det något nischat område där vi kan bli det?

– Vi kan vara säkra på att självkörande bilar kommer att kräva en väldig massa AI-chip framöver. Här skulle hela den europeiska bilindustrin, inklusive lastvagnar, kunna gå ihop och starta en fabrik där man bygger AI-kretsar. Det är det enda området där jag ser att det kan finnas tillräckligt med kundunderlag. Men tyvärr kommer våra europeiska billeverantörer knappast att samarbeta på det sättet.

Avslutningsvis, vad skulle du vilja se från regeringshåll på halvledarområdet?

– Det finns mycket, men en relativt billig och konkret åtgärd för att öka vår kompetens är en ökad finansiering för våra fem stora universitet: Lund, Chalmers, KTH, Uppsala och Linköping. Efterfrågan på kompetens är enorm och vi behöver stärka vårt kunnande för att kunna spela på ett internationellt plan.