"Fel fokus i vårddebatten – distansläkare en del av lösningen framåt"

De senaste veckorna har distansarbete inom vården hamnat i fokus efter granskningar i både Region Örebro och Region Gävleborg. I Örebro har lokaltidningen Nerikes Allehanda granskat distansavtal där läkare arbetat från utlandet, vilket lett till intern kritik, diskussion om bisysslor, och i vissa fall att läkare lämnat sina uppdrag.

Regionens ledning har samtidigt medgett att man inte har full överblick över hur många läkare som arbetar från andra länder eller på vilka grunder detta sker.

I Gävleborg rapporterade SVT nyligen att ett mindre antal läkare – omkring tolv personer – arbetar för regionen på distans från utlandet. Länder som nämns är Grekland, Polen, Spanien, Estland och Tanzania. Regionens hållning är att distansarbete inte är en generell modell utan används i särskilda fall, under kontrollerade former.

Diskussionen har i båda fallen kommit att kretsa mer kring misstankar, kontrollbrist och eventuella oegentligheter – snarare än vårdkvalitet, patientsäkerhet och hur vården kan dra nytta av nya arbetssätt. Det gör att viktiga nyanser går förlorade.

Vi menar att distansarbete från utlandet, när det görs rätt, redan är en tillgång för svensk sjukvård. I stället för att fastna i var läkaren sitter, borde fokus ligga på det som verkligen spelar roll: kvaliteten på vården, tillgången till rätt kompetens och tryggheten för patienten.

Vi är två läkare som har lång erfarenhet av såväl distansarbete som distansledarskap. Därför grundade vi organisationen Renos, som bygger vidare på det prisbelönta Västerbotten utan Gränser (VuG). Genom Renos visar vi att distansarbete från andra EU-länder är fullt möjligt när juridik, processer och teamtillhörighet är rätt utformade. Renos Hub är vårt svar på behovet av en mötesplats för distansarbetande läkare – ett sammanhang för kollegialt stöd, kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte. I nätverket finns bland annat svensklegitimerade läkare som bor utomlands, men som är fullt integrerade i svensk sjukvård.

Högre kontinuitet och kortare väntetider

Läkare är människor, inte utbytbara resurser, och många vill fortsätta bidra även när livet förändras. Det kan handla om pensionerade läkare som bosatt sig utomlands, läkare med familj eller åldrande föräldrar i andra länder, eller specialister som vill arbeta mer flexibelt utan att helt lämna yrket. Att möjliggöra distansarbete i sådana fall är ofta både mer hållbart och etiskt försvarbart än att kräva fysisk närvaro till varje pris. Det borde vara möjligt utan att tumma på kvalitet eller ansvar. För patienterna spelar det mindre roll var vi sitter – det viktiga är att vi finns. Och faktum är att distansvården ofta innebär att vård faktiskt blir av. Vi har sett hur den bidrar till bättre kontinuitet, kortare väntetider och mindre stress för både patienten och vårdteamet.

Regionerna kommer att behöva arbeta med sin attraktivitet som arbetsgivare för att klara av att rekrytera de 10 000 läkare som bedöms behövas före 2035. Samtidigt varnar WHO för en global vårdpersonalbrist på över 10 miljoner till 2030. I det läget har vi inte råd att stänga dörren för legitimerade läkare som vill bidra, oavsett var i världen de befinner sig.

Varje bemanningsgap betyder längre väntetider och ökad ojämlikhet. EU:s regelverk tillåter gränsöverskridande arbete, men bristen på rättssäkra strukturer gör att vården säger nej. Och patienterna får vänta.

En distansmodell skulle också stärka Sveriges beredskap. En globalt distribuerad resurs av svensklegitimerade läkare kan öka vår förmåga att agera snabbt vid nästa pandemi, lokala kriser eller personalbrist.  

För att lyckas krävs tydliga spelregler. Det krävs arbetsgivare som vågar tänka nytt och beslutsfattare som förstår skillnaden mellan strukturerat distansarbete och oreglerad frånvaro.

Ett exempel på hur distansarbete i vården fungerar i dag är teledermatoskopin i Region Västerbotten. Sedan 2014 skickas digitala hudbilder från primärvården till hudspecialister för bedömning – och två av de mest erfarna läkarna som gör dessa bedömningar har arbetat från utlandet i flera år. Resultaten talar för sig själva: tidigare upptäckt av malignt melanom, färre onödiga operationer och jämlikare tillgång till specialistkompetens – även i glesbygd.

Regionerna investerar redan stort i internationell rekrytering med språkutbildning, legitimation, handledning, flyttstöd och introduktion. När en läkare ändå tvingas sluta för att livet förändras går mycket av den investeringen förlorad och den svagaste punkten i vården, kontinuiteten för patienterna, brister. 

Kartläggning av distansvård och tydligt uppdrag till SKR  

Men för att det här ska fungera krävs mer än bara välvilja och teknik. Därför tycker vi att det är dags att prata om lösningar. Vi vill att den svenska staten:

• Gör det möjligt att behålla kompetens där den finns.
• Fokuserar på det som faktiskt spelar roll – trygghet, tillgänglighet och kvalitet för patienten.
• Involverar rätt kompetens för att utforma distansavtal som är trygga för både patienter, arbetsgivare och läkare – det ska vara hållbara modeller, inte tillfälliga nödlösningar.
• Ger ett tydligt uppdrag till SKR eller annan lämplig nationell aktör att ta fram gemensamma stödfunktioner och riktlinjer för distansarbete i vården – så att arbetssätten blir rättssäkra, patientsäkra och långsiktigt hållbara, även vid arbete från andra länder.
• Kartlägger hur distansarbete i vården används idag, både nationellt och internationellt – för att lyfta fram fungerande exempel och uppmuntra vårdgivare som utvecklar kreativa, kvalitativa lösningar som stärker tillgänglighet och kontinuitet.

Vi tror på en sjukvård som är mer flexibel, mänsklig och framtidssäkrad. Och vi tror att distansarbete, när det görs rätt, är en del av lösningen.

Virginia Zazo och Manuel Gonzalez, Läkare, Renos AB