Charlotte Kalla om stafettbragden i Sotji och kärleken till försäsongen

Det har nu gått elva år sedan OS-stafetten i Sotji när du tog ikapp ungefär 30 sekunder på sista sträckan och ni tog det första olympiska stafettguldet för damer på över 50 år. Tänker du tillbaka på den dagen och den prestationen ibland? 

– Självklart blir det så, och kanske inte minst i möten med andra som gärna vill hylla mig för det jag har gjort i min karriär. Då är ju bragden i Sotji något alldeles extra. Det var en dag då vi visste att vi kunde vara högt upp om allt skulle klaffa. Men det blev dramatik – Norge var bortvallade och var inte med i snacket. När Anna Haag dunkade mig i ryggen för att gå ut på sista sträckan hade det blivit en ganska stor lucka upp till guldet och silvret, även om vi låg på bronspeng redan då.  

Vad tror du att det var som gjorde det möjligt? 

– Att vi var så sammansvetsade och bestämda på att det var just vi fyra som skulle stå på startlinjen den dagen. Det hade kunnat vara fyra andra, då vi var ett jämnt team. Även om man tränat tillsammans under en hel sommar och höst, vet man att det bara får plats med fyra personer i en stafett. Man kände att vallarna var på tårna och hela teamet runt omkring gjorde verkligen sitt yttersta för att vi skulle kunna prestera. När det väl kommer till stafett vill man ge bra utgångslägen till de andra, så man kör för mer än bara sitt eget lopp. Det är en hel nations stöd man känner i ryggen. 

Du har ju tävlat i en individuell idrott, men också mycket i stafetter som i Sotji 2014. Hur har ni tänkt när ni vill maximera er sammanlagda kapacitet? Hur har ni gjort för att 1 + 1 ska bli 3, så att säga? 

– Det handlar mycket om kommunikation och tillit till varandra. Det är otroligt viktigt att känna att man ger varandra förtroende och får vara sitt allra bästa. Att kommunicera vad jag har för behov och att vara lyhörd för vad andra behöver, har varit nycklar för mig i min karriär. Man måste kunna sätta upp spelregler utifrån det. Det är många som vill ta en plats i ett stafettlag, men de som inte får plats finns ändå där längs banan för att heja och stötta, även om de hemskt gärna hade velat vara en av dem som tog på sig nummerlappen. Man firar som ett lag på ett helt annat sätt, och skulle det gå sämre vet man att man har mycket stöttning runt omkring. 

Du höll dig på yppersta världsnivå väldigt länge. Vad är hemligheten bakom att fortsätta vara bra under så lång tid?

– För mig har det varit jätteviktigt att hitta mitt inre driv. Utan det hade jag inte varit beredd att göra de prioriteringar som krävs. Jag älskade livsstilen som skidåkare – det var självklart att lägga ner de förberedelser som behövdes för att vara redo när tävlingarna drog igång. Det var en fantastisk process att ha en hel försäsong på sig att utvecklas och bli bättre. Att trivas med sin vardag tror jag är otroligt viktigt. 

Så försäsongen var också fantastisk? 

– Ja, det tycker jag. Det är härligt att sätta upp mål och känna att man har gott om tid för att kunna gå till verket. Att ha sin träningsplanering och handlingsplan för hur man ska närma sig målen är något jag verkligen uppskattade. 

Förra året var J-O Waldner här och pratade om de sexkantiga så kallade Truls-racketen. Har det skett några tekniska evolutioner eller revolutioner inom skidåkningen de senaste åren?  

– Ja, det har det verkligen, särskilt efter att jag lade skidorna på hyllan. Det är ingen hemlighet att vallateamets roll har stor betydelse för att vi ska kunna prestera vårt bästa. En stor utmaning kom när EU-direktivet kring fluorförbud infördes. Fluorvallorna, som varit så viktiga vid framför allt blötföra (snöförhållanden med hög fuktighet och temperaturer nära eller över 0°C, reds.anm.) var tvungna att fasas ut. Vallateamen och valla-producenterna har verkligen fått vara på tårna och hitta nya lösningar för att kunna ha konkurrenskraftigt material. Det lämnar jag åt dem att beskriva vad de har hittat för lösningar. 

Du slapp den processen? 

– Ja, jag slapp den. Det var också ganska speciellt att hitta en tillförlitlig metod för att kunna upptäcka fluorfuskare. Det tog ett tag innan de var redo att köra det skarpt. 

Det är lätt att skylla på att någon hade otur med vallningen. Spelar den så stor roll som det påstås?

– På nivån jag tävlade på är det otroligt små marginaler. Det viktigaste är vilken skida du har, och det är jättesvårt att säga bara genom att se på eller mäta en skida vilken som kommer vara guldparet. Det handlar mycket om att försöka hitta ett system – till exempel att ha systerpar från samma produktion. Slipen är otroligt viktig, strukturen på belaget likaså, och i tredje hand kommer vallan. Men eftersom det ibland handlar om tiondelar så kan det vara skillnaden på tåspetsen. Varenda liten detalj är viktig. 

Avslutningsvis: Finns det något som verksamheter kan lära av er elitidrottare när det kommer till att optimera sin potential och göra det bästa av sina förutsättningar? 

– Jag tror att vi idrottare är väldigt duktiga på att ta eget ansvar, särskilt som individuella idrottare. Det finns ett genuint, ärligt driv att lära sig mer om vilka detaljer som kan finslipas. Det driv och den planering jag har behövt som elitidrottare har jag verkligen med mig i livet efteråt. 

Så självdisciplin är viktigast? 

– Ja, den är så självklar när man har ett tydligt mål. Att hitta det där inre drivet gör att man har väldigt mycket gratis för att också genomföra det. Att älska försäsongen är en del av det – resan är jätteviktig. Det är inte bara resultatlistan som har varit viktig för mig.