J-O Waldner om ”Truls-racket”, självledarskap och vikten av en bra grupp

J-O Waldner, vad är ditt största karriärögonblick och varför?

– Det är nog 1989 i VM i Dortmund när vi slog Kina med 5-0 i lagfinalen. Vi hade ett grymt lag med fem spelare som var topp 10 i världen då, så det var ett perfekt lag för att utmana kineserna.

– Individuellt är OS-guldet 1992 mitt största karriärögonblick.

Ni gjorde ju det ”omöjliga” då i Dortmund 1989 när Sverige vann över Kina. Vad är det viktigaste för att kunna göra det omöjliga?

– Att vara förberedd, att träna bra. Har man förberett sig bra märker man det tidigt i turneringen, då kommer man med ett självförtroende och det hade vi jobbat stenhårt för 1989. Vi ändrade lite i träningen, försökte stå lite närmare bordet och körde en hel del styrketräning, löpning och benträning. Det var därför vi kunde ta upp kampen med Kina.

Du var ju på den yppersta världstoppen under 15-20 år. Vad krävs för att hålla sig på toppen under så lång tid?

– Det handlar mycket om förberedelser och att göra ändringar i sin träning. Att känna sin kropp, det lärde man sig under alla år. Senare i karriären tränade jag lite mindre, men jag tränade rätt. Sedan gäller det att hela tiden utveckla spelet, det lyckades både jag och Jörgen Persson med. Det är därför vi kunde hålla oss kvar på toppen under så lång tid. Vi såg hur pingisen gick framåt hela tiden – och vi försökte hänga med i det tempot.

Om vi går över till teknikspåret en stund. De här nya sexkantiga racketen som Truls Möregårdh använder, vad handlar det om?

– Truls gick ju till VM-final med ett sånt racket häromåret så det fick ju bra genomslag. Han är ju en sådan spelare som kan spela med de flesta racket. För nybörjare passar ju de sexkantiga därför att det känns som att man får en lite större träffbild. För professionella spelare har det ingen betydelse, eftersom de träffar i mitten av racket hela tiden ändå. Jag skulle säga att cirka 95 procent fortfarande spelar med de traditionella racketen, medan 5 procent kör med ”Truls-racket”.  

Men du kommer inte byta till ”Truls-racket”?

– Njae, jag har spelat lite för länge för att byta. Träffen sitter mitt i fortfarande så jag behöver inte byta. Men jag tror att det kan vara bra för nybörjare.

Historiskt har ju Sverige varit en stornation i både tennis och bordtennis. Svensk tennis känns som den i nuläget mår så där, hur mår svensk bordtennis?

– Mycket bra faktiskt.  Om vi går tillbaka till 2019 var Mattias Falck i VM-final och Truls Möregårdh var i VM-final 2021. Därutöver vann Mattias Falck och Kristian Karlsson både EM och VM i dubbel, vilket bara är Kjell Johansson och Hans Alsér som lyckats med i modern tid.

– Sverige vann även EM i lag i Malmö 2023 och var i semifinal i lag-VM. Så det har varit kanonframgångar på sistone. Vi har fyra stycken bland de 30 bästa i världen, och vi ligger någonstans mellan platserna 3-4-5 som lag i världen. Samtidigt har damerna också höjt sig, och kommit med till OS. Så pingisen mår jättebra. Men det sändes mer på tv när min generation spelade, så allmänheten har inte samma koll nu.

Vad skulle du säga är det viktigaste för att bli riktigt riktigt bra på något, i ditt fall pingis? Och går det att översätta till andra yrken eller sysselsättningar?

– Det viktigaste är att lära av andra och titta på vad duktiga personer gör. Det gäller att följa utvecklingen och ta in så mycket man kan – och det är nog samma sak i affärslivet. Sedan är det viktigt att ha en bra grupp där alla jobbar mot samma mål. Vårt mål 1989 var att vinna VM-guld och slå kineserna och vi lyckades. Det är samma sak i affärslivet – har man en bra grupp kommer resultaten.