Nils van der Poel om delmålen och kreativiteten som ledde till framgång

– För mig var det ganska naturligt att lägga ner karriären så pass tidigt som jag ändå gjorde. Man utgår ju alltid från sig själv och jag hade trots allt övat på att lägga av två gånger tidigare, och misslyckats med det. Det var alltså inte en helt ny upplevelse för mig, men samtidigt var det något jag övervägt de sista åren av min karriär. Jag skulle till OS 2022 och sedan lämna det bakom mig. För mig var det en ganska naturlig process, säger Nils van der Poel, före detta skridskoåkare och OS-guldmedaljör.

Var det viktigt att ta de två OS-gulden innan du avslutade karriären?

– Det var väldigt viktigt för mig att försöka ta dem. När man ger sig in i elitidrotten inser man ganska snabbt att de flesta vinner inte utan de flesta förlorar. Och det är ju något man får resonera kring. ”Vill jag ta de oddsen och viga mitt liv till den här uppgiften?” Det valde jag ju att göra och jag var trots allt ganska okej med att jag troligen skulle förlora, för så ser branschen ut.

– När jag kom till de slutsatserna ville jag i alla fall ha gjort allt som jag hade tänkt att jag skulle göra i form av ansträngning inom de ramarna jag hade satt, för att försöka vinna gulden. Och det upplevde jag att jag hade gjort. Om jag hade blivit sjuk, eller trillat, eller om någon hade varit bättre än mig av helt naturliga skäl, kände jag ändå att jag gjorde det som jag kom för att hålla mig själv ansvarig för.

Var du så pass kalkylerande under karriären, men körde på ändå trots de relativt låga chanserna?

– Det var jag, absolut. Det finns ju väldigt mycket tid till reflektion när man jobbar med konditionsidrott. Framförallt när du tränar ensam så pass mycket som jag gjorde. Jag var inte en del av ett större lag utan hade mig själv och coacher och ett team som hjälpte till. Men mycket av träningspassen gjorde jag på egen hand, och då fick jag hantera min egen skalle och mina egna tankar, som ibland flyger iväg till frågor som ”vad gör jag här?”

Vad var det övergripande målet med din karriär?

– I alla fall i andra halvan av karriären handlade det om att bli en riktigt duktig 10 000-metersåkare. Det var det jag trodde att jag skulle kunna bli och verkligen strävade efter att bli. Mycket av det andra som hände var väl egentligen en bonus. Men i mångt och mycket handlade det nog på en djupare nivå att kunna hantera mitt eget sinne i situationer som jag var väldigt obekväm i. Det var nog en stor drivkraft i den dagliga träningen, snarare än ”jag ska minsann vinna ett OS”. Det senare motiverade inte så mycket när jag satt på en cykel.

Var det lite för långsökt och svårfångat?

– Det kändes kanske lite meningslöst, skulle jag säga. ”Jag ska minsann stå på ett podium, så nu ska jag ut och cykla sju timmar i regnet.” Kom igen, liksom. Men däremot kunde jag tänka mig att cykla sju timmar i regnet för att bli lite mer självbesinnad.

Hur såg du på vikten av delmål i träningen?

– Det var ofta de målen som mina tankar kretsade kring, snarare än ett OS eller liknande. Samtidigt ska man ju vara fullt medveten om att det är det där OS:et som möjliggör verksamheten, och att jag orienterar hela min satsning utifrån att den uppgiften ska lösas så bra som möjligt. Men så småningom blev jag och min coach ganska duktiga på att hitta delmål, som inte egentligen alltid handlade om skridskor, utan om tränings- och livsglädje, eller annat som gav en meningsfullhet. Och som kunde samexistera med de höga krav jag hade på idrottsprestationerna.  

– Det tror jag skapar en otroligt hållbar satsning. (Även om det kanske låter otroligt att den ska vara hållbar när man lägger ner när man är 25 år gammal, men jag ansåg att den var det!) Dessutom kunde jag faktiskt rättfärdiga de förutsättningarna vi stod inför, det vill säga att de flesta förlorar.

Har du tips till oss andra om hur vi kan tänka för att bryta ner stora mål i delmål?

– Det finns förstås olika sätt. I vår värld kallas det kapacitetsutvecklingsmål, där vi tittar på vad exempelvis en skridskoåkare som ska åka skridsko i 50 kilometer i timmen i 12,5 minuter, behöver. Då kanske man kan börja med att sikta på att göra det i fyra minuter, och sedan fem minuter, och så vidare, samtidigt som styrka och kondition mäts löpande. Det är ju tydliga delmål som är ganska uppenbara.

– Men man kan ju också ha delmål som handlar om att jag under min försäsong ska cykla, säg, 700 timmar. Hur ska jag lyckas med det och samtidigt tycka att det är intressant? Kanske om jag bestämmer mig för att jag ska cykla genom hela Sverige i mitten av juni. Då kommer jag behöva vara duktig på att cykla till dess. Om vi då är i april är det bråttom att bli duktig på det, och mycket mer bråttom än vad det är att sikta på ett OS som är ett eller kanske till och med fyra år bort. Då har du helt plötsligt något reellt i juni som du – om du inte löser din träning till dess – kommer att lida av.

– Så genom att skapa delmål som inte nödvändigtvis är förankrade i huvudmålet, blir effekten att du blir bättre rustad för ditt huvudmål. Då måste man också behöva vara lite kreativ. Det är väl därför man inte heller ska underskatta impulsivitet eftersom att det kan generera sådana inspirationskällor.

Hur har du själv varit kreativ?

– Det har så klart varierat i olika perioder. Vissa perioder har inte varit särskilt kreativa. Det finns perioder då det är väldigt rått och tydligt vad jag ska bli duktig på och vad jag behöver öva på. Men sedan har det funnits perioder när glädje har trumfat exakthet. Som till exempel att jag just cyklade genom Sverige med en kompis, eller att jag sprang många ultramaraton (löptävlingar som är längre än den vanliga maratondistanden 42 195 meter, reds. anm.).

– En gång under musikhjälpen var det ett gäng som hade ett jippo som gick ut på att det alltid skulle finnas någon som gick upp och ner i trapporna under hela musikhjälpen i Skrapan i Västerås. Då drog jag dit och gick i tio timmar, och käkade under tiden, hehe. Det fanns några sådana där grejor som skapade en sorts lustfylldhet. Kanske inte alltid i ögonblicket, men åtminstone i historien efteråt. Och för att återkoppla till det vi var inne på tidigare, fanns det då något slags meningsfullhet som kunde rättfärdiga att troligen går skridskotävlingarna åt skogen.

Avslutningsvis, vad tar du dig för nu efter skridskokarriären?

– Först och främst driver jag ett managementbolag tillsammans med några vänner, med vilket vi försöker hjälpa idrottare som befinner sig där jag var för kanske fyra år sedan, det vill säga idrottare som har ambition och kvaliteter men som behöver lite hjälp med kanske främst finansiering, men också rådgivning. Vi försöker koppla samman näringsliv med idrotten och skapa ett nätverk för att försöka se vilka lärdomar som finns att dra av varandra. De kanske inte handlar om idrott utan snarare om livet. Det är något som är aktuellt i dagsläget.