Född att gå på Komvux
Med egna erfarenheter av en trasslig skolgång och som pappa till fem barn påminner artisten och författaren Petter Askergren om vikten av vuxna förebilder och kraften i en andra chans.
Du ska strax prata inför drygt 300 lärare och skolledare. Vad kommer du att ta upp?
– Det handlar mycket om min egen skolgång med en parallellhistoria om en kille som går i skolan nu. Det handlar också om min väg in i litteraturen som kom väldigt mycket via musiken. Det skriver jag också om i boken ”16 rader” som handlar om text och att skriva text. Om du inte lär dig läsa och skriva … det säger sig självt att det blir svårt att komma in i samhället och jag tror ibland att man måste hitta alternativa vägar för att uppmuntra barns och ungdomars intresse för att läsa och skriva. Det är därför jag kallar min föreläsning en hyllning till språket.
Hur var din egen skolgång?
– Jag kan ibland tycka att det lätt blir kritik mot skolan som inte ser eleverna med en trasslig skolgång. Så var det inte för mig, skolan såg mig och min mamma var också väldigt stöttande. Men jag kanske inte hade rätt verktyg för att ta mig fram som de flesta andra gör, och min stora insikt är att människor mognar i olika takt och det är väldigt mycket begärt att 30 elever ska prestera lika på samma klockslag och i samma månad. Jag var hyperaktivt och med en adhd-diagnos i bagaget, men det handlar mer om jag faktiskt var väldigt omogen för min ålder när jag började skolan.
– När jag började på Komvux som 20-åring hamnade jag i en helt annan miljö och ett helt annat klimat. Min bästa pluggarkompis var en trebarnsmorsa på 45 bast och då sitter man inte och larvar sig. När vi pluggar så är det på riktigt. Det var då jag upptäckte språket och lärde mig skriva och läsa böcker.
Hur kom det sig att du började på Komvux?
– Jag hade en mamma som krigade mig genom hela skolgången med outtömlig energi. Hon födde mig för att gå på Komvux, hon började prata om Komvux när jag var 13 år och ledsen för att jag inte var som alla andra i skolan. ”Det där läser du in på Komvux” sa hon som själv hade pluggat där och älskade det. Komvux är en andra chans och sådana måste vi ha i samhället.
Vad gör då barnen som inte har en mamma eller pappa som krigar för sig?
– De kan ha en annan vuxen som finns där. Det som funkade för min mamma var också att jag ville bli hjälpt. Men om du är 13-14 år och inte har den viljan, då är det svårt. Där måste man också som barn komma till insikt om läget.
Du föreläser mycket för lärare och rektorer men pratar du med barn också om detta?
– Jättemycket! De yngsta jag pratat med har varit 8-9 år. De finaste betygen jag får är när jag pratar med högstadie- och gymnasieelever och de kommer fram efteråt och säger att det känns som jag pratar deras språk. Då blir jag jätteglad. Skolan har självklart förändrats sedan jag gick där, men upplevelsen av att gå i skolan är nog ganska tidlös. Alla vet hur det är att faila på ett prov.
– När man pratar om en klass med 30 unika individer ska vi vara väldigt glada över att vi är så olika. Ändå mår vi sjukt dåligt om vi inte är och presterar som alla andra när vi går i skolan. Det första jag lärde mig i arbetslivet var att det är coolt att vara annorlunda och hitta sin nisch. Idag är det viktigt för mig att vara unik och det hade jag aldrig vågat om jag inte upplevt mig som outsider i skolan. Då var det jobbigt, idag är det något jag är jätteglad för. Jag tror vi kan fostra fantastiska kreatörer, entreprenörer och innovatörer om människor tillåts vara annorlunda.
Läs mer om ämnet: