Vad är edge computing?
Först måste vi börja med att reda ut vad ”kanten” egentligen är. I det här fallet är kanten, eller rättare sagt utkanten, de sensorer och ställdon (en anordning eller komponent som interagerar mekaniskt med något) som bildar molnets gränssnitt mot den fysiska världen. De kan sägas vara datacentrets, således alltså molnets, nervändor som kommunicerar med vår omgivning.
Hur hänger det ihop med molnet?
Molnet har inget egenvärde utan nyttan ligger i att indata kommer in till molnet, bearbetas och blir till någon form av utdata. Någonstans måste indata kunna hämtas för att sedan komma ut från nätet. I till exempel en internet of things-lösning för fastigheter samlar sensorer in data som temperatur, luftfuktighet, syrehalt eller vad det nu må vara för att sedan skickas in till molnet där exempelvis ett automatiskt klimatsystem sedan justerar temperaturen i byggnaden.
Vad är då vinsten med edge computing?
När miljarder olika enheter kopplas upp ökar datamängden i samma omfattning. Det innebär att även de mest utbyggda nätverk riskerar att bandbredden äts upp av den här datan. Edge computing innebär att man flyttar ut beräkningskraft från den centrala molnstrukturen till ”kantnoder” och sensorerna själva för att kunna lösa enkla, rutinmässiga kontextuellt baserade uppgifter. På så vis frigör man processorkraften i den centrala strukturen åt de stora, komplexa uppgifterna som kräver mycket.
Även om molnet i sig inte alltid har en fysisk mittpunkt finns det ändå ett slags logiskt centrum, och om man inte behöver skyffla stora mängder data dit från utkanten sparar man bandbredd vilket i sin tur ger kostnadsbesparingar.
En annan positiv bieffekt är att mer autonomi i utkanten gör sensorerna och ställdonen mindre sårbara för störningar i molnet vilket ger en robusthet till mer komplexa it-miljöer.
Okej, exemplifiera på ett enkelt sätt.
Vi återgår till exemplet med den uppkopplade fastigheten. I det finns ett centralt moln som styr hela inomhusmiljön baserat på den indata som kommer från sensorerna som är utplacerade runt om i byggnaden. Om du lägger på fler sensorer för att mäta till exempel ljusmängd, vibrationer i byggnaden, ljudmiljö, elnätsövervakning, hissdrift och så vidare, får du snart gigantiska dataströmmar som ditt nätverk ska klara av att hantera trafikmässigt såväl som beräkningsmässigt.
Om du exempelvis kan flytta ut styrningen av fläktarna till den sensor som redan sitter i fläktsystemet så att det lilla mikronätverket på egen hand kan justera fläkthastigheten sekundsnabbt, utan att behöva gå genom ditt centrala system, sparar du både datakraft och bandbredd i ditt nätverk. Din sensor kanske också bara behöver skicka in mätdata en gång i minuten för en övergripande bild av klimatet istället för att planlöst mata in data varje sekund som ändå inte behövs för att mäta helheten. Du kommer alltså undan med en sextiondel av din tidigare dataström och kan ändå lösa samma uppgift. Det kan tyckas som att en sådan sensordata är så liten att det nästan blir betydelselöst med dagens supersnabba nätverk, men adderar man tusentals, om inte miljontals, sensorer som konstant överför data förstår man snabbt att alla kan vinna på att optimera sin it-miljö även för edge computing.
